INTE GEST MEN VÄXANDE – VÄXANDE OCH VÄNTANDE

Ur många famnars djup stiger dervischens virvel mot ytan. Där rörelsen är så snabb att den övergår i stillhet - ett stilla oemotståndligt växande. Arketyper: Huset, Handen, Blomman, Lägeln.

Giacometti har en gång sagt att en yxa, hur vacker den än är, aldrig kan vara en skulptur.

Eva tycks invänta det ömtåliga läge där blomman och bilden av blomman sammanfaller och löses upp. Inte en avbild av sinnevärld, utan själv sinnevärld. Ett regn är ett regn, men också en pelare. Livets styrka och skönhet på andra sidan virtuositeten – som i Ingres tecknade porträtt, där konturen blir den ytterst tunna gränsen mellan det ändliga och oändliga.

Evas skulpturer är vidöppna och slutna som blomkalkar. Det är boningar där huset, handens, blommans, lägelns och regnets väsen lever och låter oss sjunka in i den vita, gnistrande gipsens bråddjup, samtidigt som de vidmakthåller en absolut gräns. Ytan må vara hur lockande som helst, dessa skulpturer är i viss mening oberörbara, men berör själva starkt i kraft av sin sinnlighet och tystnad. Kanske har hennes resor till Indien lärt henne de små skillnadernas betydelse att motstå det västerländska kravet på synlig dynamik. Någon har sagt att den enda lyx som  återstår heter verklighet. Verklighet kräver tid, sin tid. Evas skulpturer kräver tid för åskådaren att bli deltagare. När man ser många av hennes skulpturer samtidigt löser de upp sig och förvandlas till dröm, sin faktiska närvaro till trots – Är drömmen den åtrådda verkligheten? – Dervischen verkar ur djupet.

Curt Asker